20-talet – klubben bildas
Den 9 augusti 1926 bildades Saltsjöbadens Lawntennisklubb (SLTK). Ordet “Lawntennisklubb” pekar på ett spelunderlag av gräs. Men på gräs har klubben aldrig spelat. Det var emellertid status på den tiden att kalla sig lawntennisklubb.

Initiativtagare till klubben var dåvarande skridskopresidenten Victor Lundquist. Medlems­antalet var det första året 44, varav 39 aktiva. Man spelade, då som nu, på de tre av då­varande Järnvägsaktiebolaget Stockholm?Saltsjön ägda en-tout-cas-banorna vid badhotellet med åskådarplatser för 500 personer.
Något inomhusspel förekom inte då men en ståtlig tennishall hade funnits i Saltsjöbaden tidigare. Den låg nära Grand Hotell, österut på berget bakom hotellet. Hallen hade ritats av den framstående arkitekten Torben Grut och beskrivs som en originell byggnad i tyrolerstil. Den uppfördes år 1905 och kom, förutom till tennis, att användas för gudstjänster, skolavslut­ningar och en hel del nöjesarrangemang. När Saltsjöbaden blev köping år 1909 var det ny­års­vaka där. Under första världskriget användes hallen för militära ändamål. År 1918 revs den, nedsliten och förfallen (Se Gösta Blohms “Gamla Saltsjöbaden” sid. 58 -59).

De lokala tennisstjärnorna hette på den tiden Nils Burman och Henning Muller. Herrarna uppträdde i långa, vita och välpressade byxor, ibland med rött siden­skärp om midjan, och damerna i vita, långa kjolar och vita blusar. Klubbens upp­gift var, enligt dess första stadgar, att bereda sina medlemmar “tillfälle till idkan­de av lawntennisspel mot billigare avgift, anord­nande av tävlingar, tillhanda­hållande av tennistillbehör mot nedsatt pris samt hos allmän­heten väcka intresse för lawntennisspelet”. Enda kravet för inträde i klubben var att spelaren var en välfrejdad person. Årsavgiften var fem kronor.

30-talet – stora tävlingar
Utmärkande för klubben under denna tid var dess initiativkraft att arrangera täv­lingar i det stora formatet. Så t.ex. anordnades i början av 30-talet på utom­hus­banorna stora inter­nationella tävlingar, Svenska mästerskapen, Nordisk Cup och klubbtävlingar. På sex år hade man sex internationella tennisveckor och tre SM. Vilken klubb gör om detta idag? Instruktör och tränare fanns på banorna i början av 30-talet, löjtnanten S. Wennerström.
40-talet – krigstider
Under tidigt 40-tal var Ernst Killander ? de svenska skolungdomsmästerskapens fader ? ord­förande i klubben. Åtskilliga internationella tävlingar och landskamper anordnades. Oros­tiderna satte dock sina spår. Vid de internationella tävlingarna år 1941 misslyckades arrangemangen ekonomiskt. En bidragande orsak var att kriget mellan Tyskland och Ryssland bröt ut på finaldagens morgon. Ett verkligt ekonomiskt fiasko kunde också noteras vid landskampen mellan Sverige och Rumänien. Det var järnnätter i juni och på dagarna steg termometern ända upp till plus fyra grader. Publiken uteblev.Under den här perioden drog skådespelarna in på banorna om somrarna och spelade sina mästerskap inför jublande publik. Där kunde man se Saltsjöbadens egen Karl Gerhard, tillsammans med Gustav Wally, Sture Lagerwall, Håkan Westergren, Elof Ahrle och många andra kända ansikten från film och teater. Saltsjöbadens hembygdsförening har en festlig film från dessa tävlingar.

Tennis spelades också på den bana som fanns på den Adlercreutzka tomten i Tattby. Den förening som stod för verksamheten upplöstes emellertid år 1941 och enligt ett juridiskt oantastligt gåvobrev överläts till SLTK en handvält, en vattenslang, ett tennisnät med till­hörande stolpar, två singelstolpar, två borstar och en planskrapa.

Krigstiden påverkade naturligtvis också klubbens verksamhet. Den synes ha be­drivits i mycket måttlig omfattning i mitten av 40-talet. Det framgår indirekt av de riktlinjer som ordföranden Gösta Bjurström drog upp 1946.

Punkt 1 i dessa löd: Klubben skall verka för en pånyttfödelse av tennissporten i Saltsjöbaden. Punkt 2 löd: En förutsättning är att spelavgifterna blir så små som möjligt, och Järnvägsaktie­bolaget Stockholm – Saltsjön har ställt i utsikt avse­värda lättnader i spelavgifterna.
Säsongen skulle börja med en handicapturnering och i augusti skulle klubb­mäster­skapen spelas. En nationell eller internationell tävling skulle anordnas varje år. En av krigstiden präglad bestämmelse fanns också med: Utlänningar i Saltsjöbaden äga rätt att deltaga i klubbens tävlingar och gruppspel endast under speciella förutsättningar. (Vilka de nu kunde vara?)Enligt punkt 17 skulle frågan om spel under vintersäsongen tas upp till behandling.

50-talet – uppmärksammade arrangemang på grusbanorna
1946 års riktlinjer kom under Gösta Bjurströms ledning att vara vägledande för tennisen i Saltsjöbaden under första hälften av 50-talet. Bland de mera upp­märksammade arrange­mangen kan nämnas Svenska mästerskapen i Saltsjö­baden år 1951. Tävlingsledare var Kalle Schröder och tävlingskommittén bestod av Gösta Bjurström, Sune Lundquist och Sven Sydow. Presskommissarie var Carl-Gustaf Säfström. Tidningarna flödade av beröm; sällan hade man varit med om så fullödiga arrangemang kring ett tennis-SM. Pressen väntade sig att Saltsjöbaden skulle bli ett mellansvenskt Båstad. Tydligen var allt bra: publik, funktion­ärer, press.

Svenska Dagbladet intervjuades Sune Lundquist, en spelare som bevisligen betytt mycket för klubben. Han var bl.a. sekreterare under många år i klubben, till yrket civilingenjör (luftskyddsexpert) och detektivromanförfattare. Sune Lundquist stod bakom den kända pseudonymen Vic Sunesson, som ibland häm­tade stoff till sina böcker från tennisvärlden. Så t ex skrev han boken “Mördaren har matchboll”. Han sade i intervjun att nettot från spelen skulle användas för tennissporten i Saltsjöbaden. En hall måste byggas, även om Saltsjö­baden inte hade några storspelare ? ett intressant uttalande för oss idag. Av pressen fick klubben också beröm för de färska programmen vid SM. Programmen var nya varje dag, med föregående dags resultat införda i tryck ? C-G Säfströms för­tjänst?
Spelen blev sportsligt mycket lyckade så när som på en punkt. Lennart Bergelin och Sven Davidsson visade upp sitt allra sämsta humör, slängde racketar och bar sig i största allmän­het illa åt på banan. Publiken buade ut dem. Men följden blev bara att mera folk kom nästa dag för att se dem.Notabelt från spelen är också att vår dåvarande stjärna Bibbi Sandin uppträdde i en spets­prydd tennisdräkt, komponerad av de stora damstjärnornas specielle Londonskräddare. Vidare bör nämnas att ett party ordnades, där de trettonåriga saltsjöbadsgrabbarna Anders Gravestam (trumpet) och Hans von Schönberg (piano) stod för dansmusiken. Gissa om de gjorde succé. Slutligen, och det var uppenbarligen arrangörernas förtjänst, ställde hela Davis Cup-laget upp i SM för första gången på många år.

Tennisbanorna sköttes under hela 50-talet och början av 60-talet av en man som ingav stor respekt, vaktmästare Gustafsson. Han var den som bestämde kraft­fullt över banorna men så blev de också ansedda som Sveriges främsta. Gång på gång kan man i tidningsreferaten läsa om master Gustafssons “sammetslena persiska mattor”.

1953 möblerades styrelsen om rätt kraftigt. Bara Sune Lundquist och Thyra Hedvall valdes om. Som ny ordförande inträdde Uno Tapper. Man ställde sig nu åter i spetsen för en rad arrangemang. Bland annat arrangerades SM år 1956.

Det netto som SM 1951 lämnade skulle enligt Uno Tapper användas för juniorerna i Saltsjö­baden, som skulle specialgnuggas under Sven Sydows ledning. Man ville inte gå på värvar­stråt; storspelare skulle man själv skapa av juniorer.

Under 50-talet och möjligen tidigare spelades alltid en triangelmatch med Saltsjö-Duvnäs TK och Storängens TK. Likaså mötte klubben Älgö TK i en tennis­kamp varje år. Klubbmäster­skap anordnades självfallet också varje år.

60-talet – klubben skaffar ett tennistält
Vid 60-talets början var klubben föga aktiv. Medlemsantalet var lågt, 40?50 spelare. Efter­hand flyttade spelare från andra orter till Saltsjöbaden och verk­samheten började växa. Triangel- respektive Älgö-matcherna, som legat nere, återupptogs. Klubben började delta i Stockholmsserien och Allsvenska serien.

Tennisintresset ökade och snart var diskussionen i full gång om en hall. Ekono­miskt visade det sig omöjligt att bygga en hall då spelarunderlaget var för dåligt. I stället satsades på ett plasttält. Köpingen var välvillig till projektet och ställde medel till förfogande. Den 28 septem­ber 1966 kunde invigning i närvaro av köpingens ledande förtroendemän äga rum. Invig­nings­matchen spelades mellan Ulf Schmidt och Jan Josefsson.

Genom tillkomsten av tältet ökade tennisintresset ytterligare och till vår glädje kunde vi kon­statera att köpingen hjälpte oss på ett generöst sätt med bidrag till både ett andra och ett tredje tält, det sista strax före den tidpunkt då köpingen gick upp i Nacka kommun. I och med att dessa tält restes förvandlades klubben från en sommarklubb till en åretruntklubb med följder som vi inte hade räknat med. Medlemsantalet ökade på några år från 50 till 400. Vår lilla administration sattes på hårda prov.
En bidragande orsak till denna utveckling var att trion Franciska Gradin?Maja Sangberg?Berit Grönhagen startade en juniorverksamhet av stor omfattning med t.o.m knattespel. Hanka Vogls insatser skall heller inte förglömmas.

Tränare började anlitas. Och vi fick en ny kategori att tampas med, föräldrarna, för det mesta angenämt. Nu började vi även spela Trettondagsturneringen, en avspänd mixed-turnering, KM inomhus och generationstävlingen Kockos Cup.
På utomhusbanorna drog under den här perioden Malmens TK in, till en början för att under en vecka i juni arrangera internationella tävlingar. Vi minns med glädje spelare som Stan Smith, Roy Emerson, Tom Okker och många andra ur världseliten. Och inte minst gladde oss Janne Lundqvist och Uffe Schmidt.

Men Malmen började utvidga tävlingarna så att man ockuperade banorna redan från säsong­starten till nästan midsommar med påföljd att våra egna spelare inte fick utöva något spel under vår och försommar. En häftig strid bröt ut mellan Malmens TK och SLTK men efter några år löste sig tvisten av sig själv. Malmen kunde inte längre locka till sig de alltmer penningkrävande proffsen, och Malmen lade ner all sin tävlingsverksamhet här. Vi hade uppskattat om de internationella tävlingarna hade fått fortleva.

70- och 80-talen – expansion och till sist en riktig tennishall
Juniorverksamheten utökades efter hand mer och mer. Fler och fler tränare an­ställdes. Målsättningen var att så många ungdomar som möjligt skulle få tillfälle att lära sig spela tennis. Syftet var också att få fram verkligt skickliga juniorer, vilket klubben under hela sin tid strängt taget misslyckats med. Visst har vi haft pojkar och flickor som kommit långt i junior-SM, skolungdomsmästerskapen och Kalle Anka Cup, men några verkliga stjärnspelare har vi inte lyckats få fram. Bredden var emellertid imponerande, ca 450 juniorer.

I mitten av 70-talet dök en ny form av internationellt utbyte upp. Den amerik­anska People-to-People-rörelsen, vars högste beskyddare var president Eisenhower, tog kontakt med klub­ben för att undersöka möjligheterna att få till stånd ett utbyte. Klubben ställde sig positiv, och 1973 ägde det första mötet rum. Cirka 25 amerikanska spelare mötte lika många klubb­medlemmar i mer eller mindre jämna matcher. Gästerna togs om hand av olika tennisfamiljer i Saltsjöbaden, och värdefulla kontakter skapades mellan de båda ländernas spelare. Några år senare gjorde 20 medlemmar återbesök i USA och togs emot av sina värdar på ett syn­nerligen gästfritt sätt. Därefter har People to-People rörelsen gästat oss åren 1982 och 1986.

Internationellt utbyte blev det också år 1976. Klubben, främst genom Hanka Vogl och Berit Grönhagen, ordnade med kort varsel damlandskamp för flickor mellan Belgien, Spanien och Sverige.
80-talet inträffade en för klubben betydelsefull händelse. Vi fick en ny tennishall med tre banor. Tälten hade under åren slitits ner och blev dyrbara i drift på grund av de höga olje­priserna. Med bl.a. Hans Törnqvist, Erna Möller, Stig Jarefeldt och Sven Åke Cason i spet­sen kastade man sig in i ett intensivt och krävande arbete för att ersätta tälten med en hall. Efter sega förhandlingar med kommun och banker samt med ekonomiska insatser av klub­bens medlemmar kunde man år 1982 sätta spaden i marken för det nya bygget. Den 8 sep­tember 1983 skedde den högtidliga invigningen. Tal hölls av bl a Svenska Tennis­för­bundets ordförande Lasse Ölander och fritidsstyrelsens i kommunen ordförande Margareta Ullhammar. I samband med invigningen spelades en dubbelturnering för både damer och herrar, oavsett ålder. 110 spelare ställde upp.

Genom tillkomsten av hallen ökade tennisintresset ytterligare i Saltsjöbaden. An­talet med­lemmar i klubben var år 1986 i det närmaste 800. Tillblivelsen av hal­len innebar en ny epok i klubbens historia.

90-talet – utbyggnad och hallen brinner
Tennisintresset fortsatte att öka och en ny fjärde inomhusbana började planeras. Behovet av större utrymmen för tränare och kansli var också stort. Flera styrel­ser kom att diskutera ut­byggnaden. Problemen var många. Först gällde det detaljplanefrågan. Grannen Bågskytte­klubben satte sig på tvären och fördröjde utbyggnaden i två år genom ständiga överklagan­den. Först sedan regeringen sagt sitt löstes den frågan.

Den ekonomiska situationen analyserades noggrant. Marginalerna var små, men årsmötet 1992 kunde efter fina föredragningar godkänna styrelsens förslag till utbyggnad. Men då började de verkliga prob­lemen. Strax innan lånen skulle beviljas steg räntan upp till 500 procent och kommunen tvekade att lämna borgen. Konkursen var faktiskt nära, och styrelse­medlemmarna fick några sömnlösa nätter. Men efter en tid återställdes ord­ningen på räntemarknaden.

Byggnationen kunde påbörjas och redan efter fyra månader var utbyggnaden klar. Den 1 september 1992 togs den nya banan i bruk. Och då hade vi fått nya fräscha omklädnings­rum, en shop, ändamålsenliga tränar- och kansliutrymmen samt ett klubbrum. Mannen bak­om verket var i första hand Andreas Carstens, som både ritade tillbyggnaden och kontrol­lerade arbetet fortlöpande.
Pengarna räckte inte till ny belysning på bana 1-3, men genom många med­lemmars ekonomiska stöd fick hela hallen ny belysning några år senare.

Efter det att 70-årsjubileet firats under stor anslutning på Grand Hotel blev de närmaste åren händelserika och satte styrelsen på hårda prov. Efter en tid visade det sig nämligen att hallen led av flera brister. Allvarliga vattenskador hade konstaterats ? en förlikning kom sedermera till stånd ? luftkonditioneringen fungerade inte tillfredsställande och personalen fick arbeta i undermålig miljö.
När dessa brister hade åtgärdats kom den stora oförutsägbara mardrömmen. Den 9 juli 1997 brann hallen och skadades svårt. Klart var att branden var an­lagd. Flera andra tennishallar i Stockholmsområdet blev också utsatta för pyro­maner. Men ingen har ännu kunnat fällas för branden i Saltsjöbaden.

Snabbt kallades försäkringsbolagets representanter till ett möte mitt i som­maren. Redan den 11 augusti fick styrelsen in fyra anbud. Värmdö Byggentre­prenader AB anlitades att bygga upp hallen. Återuppbyggnaden var ? hör och häpna ? klar redan den 20 oktober. Invigningen skedde den 12 december 1997 med Thomas Enqvist som största dragplåster och ett luciatåg med tennisjuniorer.
Detta nybygge hade också sina brister. Ljudnivån var för hög och golvet ? plexipave ? började spricka. Snart löstes dessa problem genom styrelsens och Sven Hanssons försorg. Vi kunde konstatera att vi hade en av Stockholms­områdets förnämligaste tennisan­läggningar.People-to-People-utbytet avstannade men genom Micaela Lavonius försorg spelades under många år match mot Grankulla TK (utanför Helsingfors), vartannat år i Grankulla och vartannat i Saltsjöbaden.

Vid den här tiden spelade drygt 400 juniorer under Lars Hamberg och Björn Johnsons led­ning. Flera av juniorerna nådde på olika håll nått framgångar i tävlandet. Men någon riktigt stor stjärna har vi ännu inte fått fram (med ett undantag, Alexandra Henningsson, som åter­fanns på världsrankingslistan och var bland de främsta i Sverige på damsidan). Motions- och trivselspelet domi­nerar i klubben. Mest betydelsefull är träningen för juniorer, men antalet damer som tränar har påtagligt ökat och satt sin prägel på hallen bl.a. tidiga torsdags­morgnar.

År 1995 förnyades styrelsen radikalt. Fem entusiastiska kvinnor valdes in i styrelsen med Micaela Lavonius som ordförande.

2001 – klubben firar 75 år
Klubben är nu en av de största i stockholmsregionen med ca 1000 medlemmar. Traditions­enligt spelas fortfarande Älgö- och Triangelmatcherna, KM för seniorer och veteraner med varierande antal deltagare samt KM för juniorer med livligt deltagande. Vidare spelas vår generationstävling Kockos Cup under hösten, en tävling i mixed om Gunvors tavla under våren samt en mixedtävling under trettondagshelgen. Klubben är också för det mesta representerad i Stockholms­serien och Allsvenskan.

En länge närd förhoppning har gått i uppfyllelse: Klubben har förvärvat ute­banorna tidigare arrenderades av Grand Hotel och som under en rad år sköttes av Michael Sjögren och Tomas Köhlberg på ett föredömligt sätt. Klubben har nu ansvaret att förvalta tennis­anlägg­ningen vid Hotellviken, denna pärla i ett om­råde av riksintresse för kulturminnes­vården. Vår grusbaneansvarige tränare Kurt Jangbåge håller banorna i yppersta skick.

“Vad önskar sig klubben inför det nya millenniet? Jo en ny läktare på utebanorna och en renovering av omklädningsrummen där samt naturligtvis fortsatt trevlig samvaro inom klubben” skrev dåvarande ordföranden Åke Bouvin (som också skrivit den här fina krönikan) inför millennieskiftet. Önskan uppfylldes för med visst stöd av donationer har en ny läktare byggts vid bana 1, och omklädnings­huset har totalrenoverats.

En ny styrelse trädde till vid årsmötet år 2002 och nu är vi framme i nutid. Det som finns att berätta om klubbens verksamhet idag hittar man på olika ställen på klubbens hemsida.